Helan och Halvan

Jag och Mike har fått börja rida Hreyfill i stallet. Han är en rolig häst även om han råkar se ut som en tax. Stackaren måste vara en decimeter mindre än Vinur, men han pinnar på så duktigt ändå när vi är ute. Han bär sig himla bra så han känns inte så liten, om man däremot sitter på Vinur blir det en annan sak...

Höstbilder

Om jag följde med er hem, skulle ni behålla mig då?

Hur kunde allt bli så fel? Jag har ju allting, allt jag någonsin kunnat drömma om och ändå orkar jag inte. Det måste ju finnas något stort och hemskt fel med mig eftersom jag har blivit så här. Andra människor går igenom riktiga helveten med hemska saker som inte bara händer i huvudet och de kommer ut starkare än innan. Jag har aldrig gått igenom något riktigt och ändå måste jag samla mod innan jag vågar gå ut genom dörren. Alla som har stått ut med mig, alltid, hur skall jag någonsin kunna tacka er?

Just another carcrash away

Igår var jag och Mike på Stora Holm och gjorde halkkörning. Jag planerade att vara moraliskt stöd- på ett säkert avstånd, tills instruktören kläcker ur sig; "jag är inte så bra på engelska, du får sitta med i bilen". Ehh, vaa?!!? Jag är skitnervös för min egen halkkörning och uppskattade inte alls tanken på att göra det två gånger.
Vi började med att köra, fort, och sedan tvärnita. Mike tyckte att det var askul och roade sig med att skrämma upp mig ännu mer medans vi väntade. Instruktören kunde nog se att jag var livrädd, så han försökte lugna mig genom att säga att det värsta som kan hända är att vi kör in i en av lyktstolparna, och det har inte hänt- än. Tack, det gjorde mig mycket lugnare!
Sedan skulle vi ut på den fruktade halkbanan. Jag tror att allt som allt gjorde vi nog minst fem 360-sladdningar. Det var inte så illa som jag trodde och ute på halkbanan blev rollerna ombytta, jag lugnade ner mig medan Mike blev räddare. Jag tror inte att någon av oss hade klart för oss hur lite koll man har på bilen när det är halt. Mike har bestämt sig för att han inte vill köra lastbil den här första vintern och jag tror att det är bra.

Något som var lite mindre kul är att jag var uppe hos Silja och *surprise, surprise* så har hon ett nytt sår. Den hästen är ju nästan bättre på att göra sig själv illa än vad jag var!

Städa livet och vinden

Jag och Mike håller på att städa ur gaderoben och vinden hemma. Jag tycker det är jättekul och totalt beroendeframkallande. Jag är nog lite skadad... Det är roligt att se hur fint det blir och om jag inte håller på så kryper det i hela mig av att sitta still. För det kryper absolut inte av undertryckta saker och ångest. Absolut, verkligen inte!

Just a carcrash away

Igår när jag och Mike körde ut på stora vägen från återvinningen hamnade vi på något sätt på fel sida vägen. Jag tyckte att det kändes fel, men tänkte att jag bara inbillar mig, tills jag såg en sån där skylt med en pil, då kom vi snabt över på rätt sida. Jag tror att både jag och Mike var lite skakis efter det. Tack gode gud att det inte kom några bilar!

Jag håller på att träna sluta som vi lärde oss på Eyjolfurkursen med Vinur. Det är svårt och av någon anledning är det mycket lättare att flytta framdelen än bakdelen så det blir liksom en cirkel-sluta. Men vi skall nog få kläm på det och nästa kurs skall vi vara grymma!
Något som däremot inte är grymt är mitt liv. Varför måste allt vara så svårt?! Jag kan ju inte ens följa med Mike till arbetsförmedlingen utan att få ångest. Jag vill ju bara ha ett normalt liv utan de jävla pillren. Får jag inte önska mig det?

Tummen mitt i handen

Idag har Nina lärt oss hur man verkar Vinur. Det var jätteroligt, men jag fick det otvetydligt bevisat att jag är hopplös med alla sorters verktyg. Mike klarade det lätt som en plätt, men jag tror att alla hann tröttna innan jag var klar. Nu gäller det att hålla efter Vinurs fötter, inte minst så att den j*vla strålrötan inte kommer tillbaka. Det är ingen fara nu, men vi få hålla koll eftersom han fortfarande har ganska djupa strålfåror.