J+vla Arbetsförmedlingen!!!!!

Idag hade jag äntligen skaffat mig tillräckligt med mod för att våga ring och skaffa en jobbcoach, men då säger de att jag måste prata med arbetsförmedlingen först, något som de "glömde" nämna på mötet. Så jag försöker att peppa upp mig igen och ringer till arbetsförmedlingen där jag för vänta i över en halvtimme bara för att få ett nytt telefonnummer. Upprepar peppningen och ringer bara för att få ett meddelane om att människan är på semester. Vad f+n?! Så nu sitter jag här och väntar igen och önskar att jag var en sådan person som vågade säga vad jag verkligen tycker.

Igår var jag och Sofia uppe på Lillbäcken och grattade mormor. Det var ett tag sedan jag var där och det har ju hänt en del. Pappa har börjat bygga om lekstugan till en bastu (Mike blev väldigt lycklig) och de skall spränga bergsknallar. Nästa helg planerar jag och Mike att åka upp och då skall lekstugan flyttas eftersom den inte står bra där den är nu. Jag håller mig på behörigt avstånd från eventuella "ni-vet-vad".
Jag och mamma gick upp till Glädjefrid och hälsade på hästarna. Fernando har blivit urhäftig nu när han har fått en massa mörka fläckar, Elton ser också jättefin ut, men det ser ut som han har fått exem =(

I tisdags var jag uppe i stallet för Vinur blev verkad och jag passade på att rida ut en tur. Det är inte så ofta vi är ute bara jag och Vinur, så jag passade på att träna lite övergångar. Vinur blev jättetaggad och det verkade som han tyckte det var lika kul som jag. På väg hem testade jag lite T2 och det gick hur bra som helst. Nina tyckte att jag skulle tävla honom på KM och jag måste erkänna att jag är lite sugen.

Grattis mormor!!!

The rain often makes me lonely

Jag önskar att jag kunde få finnas några dagar utan ångest, att jag kunde se allt det underbara jag har istället för att se det jag inte har. Jag vill inte gå den här balansgången längre. Jag är nästan inte självdestruktiv alls längre, men jag har inget knep att hantera ångesten istället. När ångesten kommer vet jag inte vad jag skall göra längre. Jag känner mig bara gammal och trött på att kämpa. Skall jag ge upp kämpande, eller kämpande ge upp?

Bad!

Hos doktorn

I fredags var jag hos doktorn för att få ett nytt recept på mina piller. Dagarna innan var jag så nervös att jag skakade och kvällen innan jag skulle gå håll jag på att flippa ut (tack gode gud att jag har Mike!). Jag lyckades klara mig hela tiden utan att göra något dumt och tog mig hela vägen ut dit jag skulle (trodde jag) utan några större bekymmer. Problemet var bara att när jag kom fram med bussen visade det sig att hållplatsen var i andra ändan av en väldigt, väldigt lång gata så jag fick mig en långpromenad. Det kan väl vara OK i och för sig, dock inte oplanerat när det är värmebölja och jag har en tid att passa, så jag var lite lagom irreterad när jag kom dit. Det visade sig vara värsta lyckokastet för jag blev så irreterad att jag helt glömde att vara nervös så allt gick helt smärtfritt =)

Ett badställe

I går red jag ut med några i stallet och vi hittade ett ställe där man kan gå ner i sjön och bada med hästarna. Vi gick inte så långt ut eftersom vi hade sadel o.s.v. men nu jäklar skal här badas! Vinur är ju lite feg i vattnet fast han tycker att det är himla kul på samma gång. Han älskar att köra ner hela nosen och vispa runt, sedan tror jag att han får vatten i näsan för han flemar alltid =3 Efter ett tag började han sparka med ett framben också, men då bestämde jag att det fick räcka eftersom jag inte ville att han skulle rulla sig med min sadel. Nästa gång får vi se till att vara barbacka!

"En liten gumma med ett stort hjärta"

I går begravdes farmor och allt det där om att jag hade bearbetat det och var förberedd visade sig bara vara skitsnack. Det är väl självklart i efterhand, men jag väntade mig verkligen inte att bli så upprörd. Nu ser jag mer min sida av saken; att jag aldrig kommer att få se farmor igen. I och för sig så vet jag ju att de sista åren så var det ju inte farmor, men jag kunde ändå ha det hoppet om att farmor fanns bakom sjukdommen och det skulle ske något mirakel så att hon kom tillbaka. Jag skulle så gärna vilja träffa henne igen och krama hennes tunna lilla kropp och berätta hur mycket jag tycker om henne. Jag hoppas bara att hon vet det ändå, att hon kan känna hur mycket jag saknar henne där hon är.

Du måste pluta med munnen såhär...

Söndag

Red ut en yur på Vinur igår tillsammans med Mike och en av de nya tjejerna i stallet. Det var svalt och riktigt behagligt ute, minus blinningar, dessutom var Vinur riktigt piggelin och började till och med trava av sig själv några gånger =O Det är så himla kul att han börjar bli så pigg och glad. Man kan se det på honom att han verkar bli gladare och gladare. Dessutom så börjar han få humör, han får "vredesutbrott" och stampar med fötterna när det är något han inte vill göra, men det kanske beror på att han är en fjortis nu?

R.I.P.

Farmor dog häromveckan. Det känns lite konstigt och jag kanske låter kall om jag säger att jag inte sörjer speciellt mycket. Dels för att hon förändrades så mycket när hon blev sjuk, det var liksom inte min farmor längre, och dels för att jag tror att hon har det så mycket bättre nu. Jag tror att hon och farfar har hittat varandra igen i himlen eller Nangiala eller vad man nu vill kalla det. Det gör mig glad att tänka så, de har varit ifrån varandra så länge och nu kan de vara tillsammans för evigt.
Jag tänker också på den där sången hon brukade sjunga; "gamla farmor skrynklig är och grå...". Hon hade verkligen ett hjärta av guld. Det är sådana saker jag vill komma ihåg, som när vi tog henne och Bettan till Ville Upp-och-Ner eller hur vi alltid snattade godis från burken i hennes kök, eller hur vi brukade spela Othello i hennes vardagsrum.

Vila i frid, Farmor