"En liten gumma med ett stort hjärta"

I går begravdes farmor och allt det där om att jag hade bearbetat det och var förberedd visade sig bara vara skitsnack. Det är väl självklart i efterhand, men jag väntade mig verkligen inte att bli så upprörd. Nu ser jag mer min sida av saken; att jag aldrig kommer att få se farmor igen. I och för sig så vet jag ju att de sista åren så var det ju inte farmor, men jag kunde ändå ha det hoppet om att farmor fanns bakom sjukdommen och det skulle ske något mirakel så att hon kom tillbaka. Jag skulle så gärna vilja träffa henne igen och krama hennes tunna lilla kropp och berätta hur mycket jag tycker om henne. Jag hoppas bara att hon vet det ändå, att hon kan känna hur mycket jag saknar henne där hon är.