Under den kalla kniven

Idag är det exakt ett år sedan Vinurs operation. Jag har varit jätteparanoid inför idag (symbolik att det händer något på just ettårs-dagen), men nu när det är här känns det som en vanlig dag.
Det känns svårt att fatta att det har gått ett helt år, dels för att det har hänt så mycket under tiden och dels för att jag fortfarande har svårt att smälta hur nära det var att vi faktiskt förlorade honom. Det är också konstigt att med tanke på att de skar upp halva buken på honom så kan man knappt se ärret. Om man tittar på Vinur så är det nästan som om ingenting hade hänt. På ett sätt så tror jag nästan att koliken var en bra sak, dels så räddade den ju faktiskt livet på honom, men jag tror att den har också fått mig att inse att mitt förhållande till Vinur är så mycket viktigare för mig än att ha en häst som jag kan vinna tävlingar med.