Tankar...

"Whoever looks int the mirror of the water will see first of all his own face. The mirror does not flatter, it faithfully shows whatever looks into it; namely the face we never show to the world because we cover it with the persona, the mask of the actor. but the mirror lies behind the mask and shows the true face. This confrontation is the first test of courage on the inner way, a test sufficient to frighten off most people, for the meeting with ourselves belongs to the more unpleasant things that can be avoided so long as we can project everything negative into the environment."

Jag tror att det är det som jag hela tiden har försökt gömma mig från. Att se mig själv, utan lögner och lekar. Jag gick till och med så långt att jag skar sönder min verkliga hud för att täcka den med en ny och tjockare. Ett bättre kamoflage. Jag tror att Susanna Kaysen slår huvudet på spiken när hon säger;

"Scar tissue has no character. It's not like skin. It doesn't show age or illness or pallor or tan. It has no pores, no hair, no wrinkles. It's like a slipcover. It shields and disguises what's beneath. That's why we grow it - we have something to hide."

Men nu börjar jag tro att kanske, kanske jag kan se en glimt av min spegelbild utan att behöva gömma mig bakom blod och ärr. Så småningom skall jag vara stark nog att se, och sedan lära mig att tycka om det jag ser.