Jag läste precis artikeln om Anna-Stina och det fick mig att tänka på mina egen sjukhusvistelser. Fast jag var ju snarare där för att jag inte var stark nog. Första gången jag kom in (akut) så tror jag det tog några dagar innan jag ens fattade var jag var, andra gången var det mer som ett gömställe för ett tag.
Ibland skrämmer det mig att jag aldrig kommer bli av med det (om jag missar ett piller så blir jag jättedålig), men då försöker jag tänka att det spelar ingen roll om jag måste käka piller för det fungerar ju faktiskt. Jag mår ju faktiskt bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar