Jag och mina föräldrar har alltid haft svårt att prata om mina depressioner, det var bara något vi inte disskuterade. Nu tror jag dock att jag kanske ser en öppning. Även om den är mörk i sig (min morbror är på sjukhus pga utbränning och har också djup depression) så kanske vi kan klämma oss igenom och faktiskt prata om det.
När jag pratade med mamma i söndags så pratade vi om min morbror och vi kunde faktiskt prata lite om våra depressioner runt omkring hans. Det låter helt hemskt, men det kändes jättebra.
Någon gång i framtiden tror jag att jag skulle vilja ha ordentlig terapi, som inte handlar om att jag ska överleva, men att faktiskt försöka reda ut varför det blev som det blev. Jag vill förstå vad som egentligen hände.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar