I dag är det åtta år sedan jag satt på bron (tror jag i alla fall, är inte stensäker på datum).Hur som helst så tror jag att jag efter många krokiga omvägar faktiskt har hittat fram till ett liv som jag kan leva. Ett liv där jag inte hatar mig själv och ångrar att jag inte hoppade. Visst finns det fortfarande dagar när jag tänker så och det tar mycket på både mig och Mike när jag ibland går "upp som en sol och ner som en pannkaka", men de dagar jag mår bra väger så mycket tyngre. Jag vet inte om jag vågar säga det, men jag kan känna att jag klara mig även om depressionen skulle smyga sig på igen. Dessutom är det numera en fråga om "om" och inte "när" depressionen kommer tillbaka. Jag tror att jag har hittat fram till min styrka och att jag faktiskt kan finna ro i livet, inte bara i döden.
Ärren och andra märken kommer ju alltid att finnas kvar, som en påminnelse, men de bleknar ju mer tiden går och jag hoppas att minnena gör det samma. Alla som vill stirra och undra över mina armar kan dra åt fanders;
"I wear my scars proudly, they represent the battles through which I have gone
And I am proud, because those battles have I won."
Visst kan jag önska att jag skulle sluppit gå igenom allt det där, speciellt eftersom jag vet hur illa det gjorde alla runt omkring mig, men sammtidigt är jag tacksam eftersom det ledde mig fram till min största skatt; Mike.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar