Tankar från ett psykfall

Jag tänker ofta på hur annorlunda jag är nu jämfört med för två år sedan när jag först träffade Mike. Det är läskigt att tänka tillbaka och inse hur djupt nere jag faktiskt var. Jag vet att det fortfarande en lång väg kvar, men nu går jag inte baklänges i alla fall. Jag känner oftast att livet faktiskt är helt okej, jag kan till och med njuta av det (jag hade det bra då också, men jag fattade inte det). Då kunde jag inte se någon framtid alls, men nu har jag drömmar och vill göra saker med livet (ibland i alla fall). Jag tänker på ett citat från en bok som jag älskade när jag var yngre;

“Nu kunde hon uppskatta glittret på ytan

efter att nästan ha drunknat i djupen.”

Jag var väldigt, väldigt nära att drunkna, men nu känns det som om jag har en flytväst.

Jag vet att jag har en del problem nu, som jag inte hade då (min fobi), men på det stora hela mår jag faktiskt oftast bra. Dock har jag haft folk här som har sagt att jag borde söka hjälp för mina "extrema problem" och jag skrattade nästan åt dem. Om jag har "extrema problem nu, vad hade jag då?